Det är klart att man gör det, men det känns inte så.
Lars river och förbereder för rörbyte. Rör ska beställas, klämringskopplingar, element, värmerör, vattenrör och allt ska planeras var de nya ledningarna ska gå, hur vi vill ha det på våning ett, våning två och våning tre.
Jag provar mig fram med olika färgborttagningssätt. Lika många tak som jag ska förbereda för målning lika många olika sätt krävs för att få ner färgen som redan sitter där.
Det är ju såhär, har jag fått lära mig att gamla hus målades alltid med limfärg eller kalkfärg. Dessa färger kan man inte måla över hur som helst och framförallt inte hur många gånger som helst.
De lossnar då från underlaget och kan bilda en icke klädsam golvtäckning en morgon då man minst anar det och absolut inte vill.
Det bästa är att få ner alla tolv-femton lager färg, och tvätta betongputstaken cementrena och sen måla.
Javisst! - och jag gör mig som allra bäst i rosa tyllkjol och ballerinaskor.
Vissa delar av taken flagnar i stora sjok. Vissa delar lossnar sådär lite halvdant och vissa sitter fast värre än Kikki Danielsson gör i en Pina Colada.
Helt omöjligt.
Taket och jag får liksom arbeta ut en stridsplan, jämka den och mötas på halva vägen.
Jag får anpassa mig efter verkligheten och göra vad jag kan i mån av kapacitet och budget.
Kan ju tillägga att takrenovering - oavsett svårighet har aldrig varit en uppskattad syssla hos mig. Bredspackling och slipning har varit lika välkommen i min värld som att bli avslängd av en envis ponny i ett björnbärssnår.
Har provat bägge. Är ganska lika i känsla.
Nu ska jag takrenovera genom att bredspackla OCH slipa.
Glädjen står högt i taket just nu kan jag meddela...
Men det är sånt som ska gås igenom. Ett spackeldrag åt gången. Snart är jag ute på andra sidan och då blir det annat som står på tapeten.
Framåt kamrater!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar